1400-tals turban nr 2, tolkning av ”Die Frau schwingt das Zepter und der Mann spinnt”

Jag har nu lärt mig att göra en ny typ av turban. Den är baserad på ”Die Frau schwingt das Zepter und der Mann
spinnt” av Israhel van Meckenem sent 1400-tal. Den är mycket bekväm och skön att ha på sig. Testa den själv!

Medeltidsveckan pin-plagg: röd sent 1400-tals axelvärmare.

Under lång tid har jag funderar på hur jag ska förvara och även bära mina Medeltidsveckan märken. Tankarna har gått från en speciell klänning, en bältesväska till att göra en axelvärmare. Detta då det är ett plagg som jag kommer kunna använda till mina 1400-tals kläder och som är störts chans att jag bär under veckan. 

Jag beslöt mig för att ta ett rött ylle som värmaren skulle bestå av och gjorde den efter min svarta axelvärmare som jag gjorde för ett tag sedan.

Modellen är rätt enkel. Det är tre bitar tyg som sys ihop över axlarna och får var sitt band mellan framdelarna och bakstycket som placeras under armarna.

Jag visste på ett ungefär hur jag ville ha det gjort. Då jag hade varit där innan märkena började säljas (eller jag kände till dem) så ville jag även få med de åren på något sätt. Mina tankar kretsade runt att göra fyra små medeltidsveckan M i tyg med åren på. Men efter att ha gjort en så slutade det med att jag bara gjorde en. Själva åren broderade jag på en tygbit med romerska siffror och kunde ha blivit snyggare, kanske fixar jag till dem någon gång när jag har lust (eller aldrig). Jag funderade även på att ha med de tre märkena från Styringheimlägret som jag också har.

Jag insåg när plagget var klart att det krävdes foder för att få märkena att sitta kvar på plagget över tid. Jag testade då för första gången att sy fast tyget grovt för att kunna fixera hörnen och sy fast fodret plant. Jag fattar varför så många gör så och varför skräddare länge har gjort det. Allt bli mycket planare och går mycket snabbare än om jag bara hade försökt nåla fast tyget och sytt ihop. 

 När jag skulle börja sätta fast märkena beslöt jag mig för att inte ta med lägermärkena. Det skulle bli konstigt och jag visste inte riktigt hur de skulle relatera till de andra. Så jag började sy fast tygmärkena och kompletterade tyg M:et med garn runt kanten så den fick en snyggare kant.  

På baksidan så sydde jag fast låsningarna med en kraftig tråd på ett sätt som jag hoppas låser fast dem och hindrar mig från att av misstag knäppa upp dem. Jag är inte helt säker på denna konstruktion. Men det är så bra jag kan komma på nu. Jag funderar även på att sy fast skälva märkena på framsidan med typ fiskelina eller en röd tråd. Men det får vi se om det blir av.

Plaggets band under armarna kunde var lite längre. Men annars är jag nöjd med plagget. Tanken är inte att göra en historisk korrekt sak då det är till en modern företeelse. Plagget ger en medeltidsvecka känsla, som jag också eftersträvade, samt att den kommer att rymma en massa framtida märken också. 

 

Dagens nya ord: Historybounding

 I dag har jag fått lära mig ett nytt ord som ringar in mitt sätt att klä mig på rätt bra. Det är Historybounding. Det betyder att man tar favoritbitar från historiska epokers stilar och applicerar det på din egen stil. Helt enkelt klä dig som du vill och var nöjd med att få se ut som den blandring av intressen som du själv tycker om. Mitt första försök till detta var en svart tjock struthätta i ylle som jag tappade en kall och snöig vinterdag på en buss första gången jag använde den. Det var inte kul, jag suktar fortfarande efter den.

För några år sedan sydde jag mina första knäbyxor. Det var läskigt, jag var nervös för att visa mig på stan i dem. Men med tiden blev jag mer och mer nöjd med mig själv när jag bar dem och i dag har jag mer knäbyxor än jag har långbyxor och älskar det. Många av dessa byxor har jag köpt på secondhand och sen sytt om. Det har gjort att jag har fått extra tyg till mina byxor som jag kan laga dem med. Och tro mig, det har behövts så mycket som jag cyklar!

 Dessa byxor kombinerar jag främst med ett modernt linne när det är varmt och långärmade ylletröjor när det behövs mer värmande på överkroppen. Men mina båturringade tröjor är också trevliga till dessa byxor.

Men gärna även med skjortor, inte så konstigt visserligen då det var skjortor som man hade främst till byxor förr. Det är ju snyggt och praktiskt. De funkar visserligen också bra tillsammans med moderna friluftskläder och för att inte tala om min skinnjacka (som tyvärr är av syntet, men det är vad jag har tills den inte går att använda längre). 

Jag hade till och med skaffat en underbar linnekeps som jag älskade men sedan tappade på väg till tåget hem från jobbet en gång allt för nära inpå när jag köpte den. (Ser ni mönstret med huvudbonader?) Jag sörjer fortfarande den kepsen och hoppas på att köpa, eller sy, en ny.

Jag har även börjat med hatt, dock är problemet hur jag tar med hatten på cykeln. Jag hanterat den lite vårdslöst så den har lite tappat formen. Jag måste lösa hur jag kan ta med mig hatten på ett smidigt sätt utan att den går sönder.

Jag tycker verkligen om att se mig i dessa kläder. Det händer då och då att jag tittar ner på mig själv och känner mig riktigt nöjd med kombinationerna. Jag börjar hitta mig själv.

Mantel som tält

I dag gick vi ut på en medeltida(ich) promenad med en liten matsäck. Då väderprognoserna de senaste dagarna har varit svåra att lita på beslöt vi oss för att ändå traska ut en bit med våra vandringsstavar. Meteorologerna hade rätt i dag att det skulle regna hela dagen och att det skulle vara lite kyligt. Det började regna mer än vad vi kände var kul att sitta och fika i utan att ha något skydd.  

Så vi letade upp en tall där regnet inte nådde stammen på marken. Sedan laborerade vi lite med Mattias mantel (en mantel som jag gjorde för en evigheter sedan som han har modifierat med ett huvudhål högst upp som gör att man inte behöver något spänne) som vi tryckte upp mot stammen på tallen med den längsta vandringsstaven. Detta gjorde att vi kunde sitta innanför som i ett litet tält och hålla en stor del av oss torra. Tyvärr kunde vi inte få bild på oss båda i "tältet".

Jag tog sedan min stav och tryckte fast den bredvid mig och stöttade upp manteln lite mer så att jag slapp hålla bort tyget från huvudet med handen.

Det var riktigt mysigt i vårt lilla tält. Dock fick jag lite ont i ryggen av vad jag trodde var trädets stam. Men det visade sig att bältesbeslagen på mitt burgundiska bälte pressades mellan trädet och mig. Efter en justering blev det genast bättre. Nu var det inga problem att äta äpple, nötter och ost. Gott och mysigt!

Men vi kunde inte sitta där hela dagen, fast det var mysigt och det fortsatte regna utanför. Så vi bröt upp och gick vidare. Än skulle vi inte hem!

Efter att ha vandrat en stund till hittade vi en gran som såg väldigt inbjudande ut. Denna gång lade vi manteln över de nedersta grenarna och störde tyvärr en spindel. Men vi skulle nog alla tre kunna samsas under denna stora gran. Vi placerade upp den längsta staven på ena sidan så att manteln täckte en större yta.

Den andra staven ställde vi på andra sidan av trädet mot den första för att få ytterligare lite mer plats. Vi lyckades få en riktigt stor yta att sitta under när regent mer eller mindre vräkte ner. 

Jag hade hoppats att någon av våra bilder kunde visa hur mycket det droppade från manteln. Men det gick inte så bra med den vita himlen av moln. Denna variant av drapering med manteln skapade också en mysig och trevlig vrå. Här satt vi och  njöt av en varsin kopp te. 

Vid det här lagret hade det blöta gått upp halvvägs på mina lajv stövlar. Mina tjocka hosor som jag har i dem var lite blöta men det märktes inte så mycket.Ytterklänningen gjorde sitt jobb och höll i stort sätt hela mellanklänningen torr. Bältesväskan som kan skymtas på bilden ovan höll sig torr hela vägen hem och skyddade väl min telefon.

Men allt roligt har sitt slut. På väg till baka hem regnade det mer och mer. Jag är så nöjd med min burgundiska hätta som leder bort allt vatten bakåt och ner för ryggen. Om ni tittar nära på bilderna ovan så syns det att halslinningen är i stort helt torrt till skillnad till ryggen och hättan som har massa vattendroppar sittandes kvar på sig.

Hosor och stövlar var verkligen plaskblöta när jag kom hem. Stövlarna är av ett tunt skinn som inte har fättats in på länge, det var bra jobbat av dem att inte bli så blöta för än vi var på väg tillbaka. Förutom fötterna var det bara insidan av ena ärmen som hade blivit blöta under denna vandring. Detta var på grund av att det var med den som jag tog mig fram med staven. Det blev nästan som ett stuprör som ledde vattnet ner längst min arm. Detta är något jag får jobba på i framtiden. Om en tajtare ärm är lösningen eller om det går att lösa på något annat sätt.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i mantlar. Mina tidigare erfarenheter har bestått av felkonstruerade versioner och att de skulle kombineras med ryggsäck. En kombo som inte är speciellt bra. Men sedan jag gjorde en kvadrat av vadmal till min vikingatida dräkt har jag insett hur praktisk en mantel kan vara. Efter denna tur ute så är jag ännu mer sugen på en mantel till min sent 1400-tals dräkt. För nu vet jag vad vi kan göra med en moddad modernt skuren mantel. Tänk bara vad vi kan göra med två historiskt korrekt skurna mantlar! En uppföljde på detta lär komma, det är bara en tidsfråga.

Ätbart utanför hyreshus

Som barn hade jag lyckan att få vara i små torparstugor som kommunen hyrde ut för en billig penning. Där hade jag tillgång till naturen och det som mina föräldrar valde att odla. Det var inte mycket. Men jag kunde ändå plocka blåbär, jordgubbar, hallon, smultron. I det stora lägenhetskomplexet som jag växte upp i (stort för den ort jag växte upp i) fanns det alltid vinbärsbuskar och krusbär.

Nu när jag är vuxen har jag inte sådant till mitt förfogande runt min lägenhet. Trodde jag. Förra året tog vi, min fästman och jag, och började plocka de äpplen som växte i de äppelträd som står framför vår port. Vi har sneglat i många år på dem men nu tog vi tag i det. Vi hade äpplen i veckor efter det!

Jag hittade även smultron i en slänt precis bredvid vårt hus! Jag har nu hittat minst fem olika platser längs gångstigen runt mitt hus där jag kan plocka smultron, och allt inom en strecka på knappt en kilometer!

En god vän till mig hittade en fläderbuske på sin tomt efter hen rev ner en annan buske för något år sedan. Vi började då diskutera hur man ser att det är en fläderbuske och fann nu för några dagar sen att vi har en fläder buske precis bredvid vår balkong. Jag kan till och med klippa fläderknippen från balkongen! De blommar för fullt nu och jag har gjort saft, vi har även torkat fläderblommor samt gjort te på färsk fläder.

Förra året plockade jag detta förhand
på 20 min precis utanför mitt hus.

Vi bor bredvid en skog och det finns en del stigar att gå omkring i. Jag har nu även identifierat en hel del hallonbuskar som jag bara väntar på ska få mogna bär. För inte tala om alla blåbär och lingonris som finns bara några meter från mig i skogen. Blåbären håller på och mognar nu. Det är bara en tidsfråga innan jag går ut och plockar. Får se hur mycket blåbär jag orkar plocka.

Det är intressant vad man kan finna i sin omgivning. Om du bor i en lägenhet så titta runt omkring dig om du inte redan har gjort det. Titta på vilka växter som växer där du är, har du skog nära så har du en guldgruva där! Är du sugen på att skörda men inte kan plantera hemma, ut i skogen och plocka i skogens skafferi! Titta i dikeskanterna där det är lite mer sandigt, där lär du hitta smultron!

Gult burgundiskt bälte, sent 1400-tal.

Mitt färdiga burgundiska bälte.

Jag fick i födelsedagspresent en sölja och remändesbeslag i burgundisk stil förra året. Försäljaren hade sagt att den är gjord efter Rogier van der Weydens målning "Porträtt av en dam". Dock ser den inte ut som någon från någon bild jag har lyckats hitta. När det komme till datering på beslaget så dog konstnären 1464 och beslagen som han målade av kan inte vara nyare än så. Dessa bälten som beslagen användes till är breda och är oftast av siden tyg eller vävda band av siden eller ullgarn.

Burgundiska beslagens framsida.

Burgundiska beslagens baksida samt nitarna.

Jag lyckades inte hitta några fynd på liknande bälten i Sverige. Däremot finns det en hel del målningar, av Albertus Pictor bland annat, i svenska kyrkor med breda bälten. Min lila ytterklänning och min nyaste verk, blågrön överklänning med röda detaljer, behöver båda lite bredare bälte så nu var det dags att komma igång med ett bälte till dem.

Efter att ha tittat på ett antal målningar från svenska kyrkor från denna tid fann jag att de breda bältena oftast hade en gulaktig, bege eller brun ton. Därför valde jag att göra mitt bälte i ett ljusgult tjockt garn. Tjockleken var i detta fall viktigt för att jag skulle väva bandet med brickor och hade bara 20 brickor till mitt förfogande. Från Västeuropa finns det en del målningar och andra avbildningar på kvinnor som väver brickband från denna tid så det kännes rätt att väva bandet i stället för att skaffa tyg och sy ett.

Mönster, brickor, garn och beslagen till bältet.

Då bandet ska bli brett så valde jag det tjockaste garnet jag kunde hitta med rätt färg. Jag valde även att använda mina största brickor till detta för att det skull vara lätt att vrida på dem och inte skär av varpen. Mina brickor var som sagt 20 stycken och det var precis rätt mängd i relation till bredden på garnet för detta projekt. När det kom till val av mönster på bandet tittade jag på denna tavla där man kan se hur själva bältet är vävt. zoomar man in så går det att se att bandet i änden har ett visst antal brickor som har varit trädda på ett sett som har skapat ett fiskbensmönster. Men detta mönster har även varvats med ett rutmönster. Men det var för avancerat för att jag skulle försöka mig på det. Dessutom hade jag bara en färg på barnet och det kändes överflödigt att försöka mig på ett mönster som knappt kommer synas.

Här kommer en studie i testa helt nya saker och att göra saker mer besvärliga än vad det behöver vara. Jag har aldrig gjort så pass brett band tidigare så jag var lite orolig för hyr jag skulle hantera varpen för att det inte skulle bli förstört innan jag fick upp det på vävstolen. Jag är dessutom i stort helt självlärd i vävning så det bäddar för en hel del problem. :P

När jag hade börjat med att lägga upp varpen...

I slutet när jag inser att halva varpen hänger!
(Inser efteråt att jag har råka skuta ihop stolarna.) 

Här syns det hur mycket garn som blev
över efter att jag spände varpen. I korgen
ligger det som var kvar av den ordinarie
garnnystan.

Likt många gånger tidigare använde jag mig av två stolar att lägga upp varpen runt. Jag måttade att den skulle bli 150 cm plus lite till. Dock stod det saker i vägen i rummet jag gjorde detta i och jag var lite för trött i huvudet för att förstå att jag höll på och drog ihop stolarna mot varandra medan jag gick runt och drog barnet varv efter varv. Efter ett antal varv insåg jag att det hängde varptrådar på sidorna. Allt var inte spänt. Utan att förstå vad som hade hänt började jag strama åt varpen. Det tog sin lilla stund och jag fick med mig en nystan med garn över efteråt. När jag sedan hade klippt loss varpen tittade jag på längden på garnet och inser att det är mycket kortare än vad jag hade väntat mig. Nu gällde det att så lite garn som möjligt tick till spillo!

För att "kamma" ut varpen hängde jag
dem i gardinstången.

För att varpen skulle bli någorlunda jämnlång "kammade" jag ut den genom att ta stöd av gardinstången. 

Lägg till bildtext

Efter att ha googlat runt på en del bilder på brickbandsvävning upptäckte jag att det är en bra idé att bara trä en bricka med två varptrådar som läggs som i långa öglor. Detta för att kunna trä dem på en pinne som spänns fast på vävstolen och spänner varpen. 

Justerade hur öglorna sitter på pinnen.

För att var säker på att varpen blev rak och inte skruvad runt sig själv vände jag om alla brickorna och kontrollerade dess varp. Passade även på och knöt en knut på varje varppar för att de skulle hålla sig på palats.

Torn av brickor trädda med 80 trådar.

Det blev en ansenlig hög med brickor och trådar i detta projekt. Jag blev rätt fascinerad av hur högt det blev. Så jag satt en stund och bara tittade på den. Lite rädd för att välta den när jag skulle sätta igång igen.

Satte fast varpen på vävstolen.

Nu var det dags att sätta fast varpen på vävstolen. När jag hade gjort det insåg jag att jag var tvungen att knyta ihop de två öglorna i varje bricka med varandra för att kunna trä dem på pinnen som håller fast dem i vävstolen. Så det var bara att börja knyta.

Halvvägs igenom knyta ihop varpen.

 Det krävdes lite mer koncentration än vad jag väntat mig att knyta ihop varpöglorna med varandra i vardera bricka. Jag insåg en bit in att jag hade knutigt ihop fel par med varandra och var tvungen att gå tillbaka nästan hela vägen till början för att ordna upp detta. Får hoppas att jag har lärt mig detta nu.

Första knutarna på plats.

Tidigare när jag har gjort brickband så har jag varit så lat att jag bara har gjort två knutar i den änden jag skulle väva ifrån som jag kunde dra igenom en kabinhake eller en pinne som varpen ska spännas med. Men i detta fall är varpen så bred att det skulle vara mer att knöggla ihop den än att hålla den slät och rak som nu eftersträvades. Så det blev snarare två knutar per brickpar med ett mellanrum emellan som pinnen kunde sitta igenom för att spänna varpen i vävstolen.

På vänster sida syns hur varpen inte
är bra spänd.

En annan vinkel som visar hur ospänd varpen är.

 När jag spände varpen på vävstolen första gången hade jag bara den första av två knutar. Jag lade då märke till att varpen var inte så jämnlång överallt som jag hade hoppats. Det var dags att spänna om varpen. Jag gjorde det med att knyta upp en bricka i taget och dra den spänd för att sätta en ny knut.

Här knyter jag andra kuten på varpen för att för-
ankra pinnen som den spänns med i vävstolen

När jag skulle knyta nästa knut så lade jag in pinnen mellan varpändarna per bricka och gjorde en knut. Jag försökte göra dem så tajta som möjligt och jämna. Men det var inte så lätta att få dem jämna dock.

Varpen väl spänd på vävstolen.

Måttade brädden på varpen.

Nu när varpen var spänd och sitter fast ordentligt i vävstolen (jag har inte lärt mig än åt vilket hålla varpen ska träs på vävstolen, jag kör på det sätt som känns rätt just för stunden för jag glömmer bort från gång till gång hur jag gjorde förra gången) måttar jag förs säkerhetsskull för att se hur bred den är just nu. Till min förtjusning är den direkt nästan där jag vill ha den i brädden. Min chansning med val av garn och antal brickor stämmer. Jag kan andas ut.

Jag försökte hålla varpen så plan som
möjligt för en bra spänning vid vävning.

Bandet artar sig fint från början.

Nu var det dags att väva. Tanken är att bara dra brickorna framåt, ett hål i taget och med ett tunt garn som inslag som görs en gång per vridning av brickorna. Det är lätt att hålla måttet för bandet direkt på ett sätt jag inte har varit med om förut. Jag har verkligen lärt mig ett bättre sätt att hantera varpen för att underlätta vävningen än vad jag har gjort tidigare.

Mönstret artar sig fint i bandet.

Mönstret som jag väver är smal fiskbensmönster där varje brickpar blir ett V. Kantbrickorna har jag dock trätt på samma sätt som dennes brickgranne och hade förväntat mig att se en tydligare likriktning dem emellan. Men jag antar att detta inte syns nu när jag har valt enfärgat garn. Hade det varit kontrasterande färger i brickorna hade ett tydligt mönster nog synts bättre. Jag är dock mycket nöjd med hur det artar sig.

Räta ut tvinningen av varpen.

Vid två tillfällen var jag tvungen att ta upp varpen i bakkant och räta ut den. Detta för att jag vill inte ha någon vändning i mönstret. Genom att jag var så noga med hur varpen var trädd på pinnen var det lätt att tvinna tillbaka en bricka i taget. 

Varpen var inte helt spänd trots allt.

Mot slutet visade det sig att varpen inte var helt spänd trots allt. Något som jag misstänkte sedan tidigare. Jag löste det med att sätta en penna som stopp i bak samt en påsklämma. 

Bandet artade sig väl.

Slutprodukten och all spill.

Bandet blev så jämn och fin som jag hoppades på. Jag hade dock velat ha den lite längre som jag kunde justera eventuella ojämnheter med när jag kapade den. Men det visade sig att den räcker precis till sitt ändamål. Totallängden blev 95,5 cm. Jag är även nöjd med hur lite spill det blev av garnen jag använde mig av.

Ena änden av bandet, söljan och förstärkningstyget.

Jag försökte hålla ändarna så kortklippt
som möjligt och göra dem spetsiga.

Stärkningstyget syddes fast så nära
änden som möjligt.

Sedan viktes tyget över änden och
syddes fast på baksidan.

Framsidan av banden med förstärkning.

Baksidan av banden med förstärkning.

Det tog en bra stund för mig att fatta att beslagen inte skulle placeras på samma sida av bandet. För att kunna sätta fast beslagen ordentligt sydde jag fast bitar av ylle över varje ände och fäste dem på baksidan. Men efter jag hade klädd in båda ändarna fattade jag att ena måste vara åt andra hållet. Det var bara att öppna upp den igen och byta håll.

Hur beslagen kommer att sitta på bältet framifrån

Hur beslagen kommer att sitta bakifrån

Jag ritade på stiften och tryckte dem
mot bandet för att markera vart de
ska sitta.

Efter att ha sylat igenom bandet

gjorde jag hålen bredare med en nål.

Här syns när jag tvingar igenom

nitarna genom bandet och tyget.

Brickorna sätts dit med nitar med skoning eller vad man ska säga som man slår fast på baksidan. För att lyckas med detta ritade jag med blyerts på nitarna och tryckte dem mot bandet. Det gav då avtryck där nitarna skulle igenom bandet. För att kunna få igenom nitarna gjorde jag först hål med en syl och sedan vidgade dem med en bennål. 

Skoningen slås fast på nitarna.

Nitningen är klar på båda ändarna.

Beslagen väl på plats med

nitar och sömmar.

Dock räckte det inte med nitar bara på remändesbeslaget. Så jag sydde fast den i den innersta sidan för att den skulle ligga mer platt på bandet. Detta var ett tips från någon på  Feacbookgruppen Late 15th Century Clothing 1450-1500.  

Här se man stygnen på baksidan av

banden samt alla nitar. 

Letande efter rätt ring att stärka hålet i bältet med.

När det kom till att stärka hålet för kläppen i söljan hade jag inga hålbeslag som man kan se på många målningar. Så jag valde då att ta en metallring som jag sydde fast med svart kraftigt garn. Valet av svart garn var för att sen 1400-tal präglas mycket av färgkontraster och det även på bältena. 

Jag är mycket nöjd med mitt nya bälte. Den är jämnbred och har få avvikelser. Beslagen sitter på bra och hålet hamnade på ett bra avstånd för att passa till min tunna överklänning. Jag kommer nog göra ett hål till som passar för min tjockare överklänning. Vanligt är tre hål eller ett vad jag har sett. Så vi får se hur det blir i framtiden.