Gult burgundiskt bälte, sent 1400-tal.

Mitt färdiga burgundiska bälte.

Jag fick i födelsedagspresent en sölja och remändesbeslag i burgundisk stil förra året. Försäljaren hade sagt att den är gjord efter Rogier van der Weydens målning "Porträtt av en dam". Dock ser den inte ut som någon från någon bild jag har lyckats hitta. När det komme till datering på beslaget så dog konstnären 1464 och beslagen som han målade av kan inte vara nyare än så. Dessa bälten som beslagen användes till är breda och är oftast av siden tyg eller vävda band av siden eller ullgarn.

Burgundiska beslagens framsida.

Burgundiska beslagens baksida samt nitarna.

Jag lyckades inte hitta några fynd på liknande bälten i Sverige. Däremot finns det en hel del målningar, av Albertus Pictor bland annat, i svenska kyrkor med breda bälten. Min lila ytterklänning och min nyaste verk, blågrön överklänning med röda detaljer, behöver båda lite bredare bälte så nu var det dags att komma igång med ett bälte till dem.

Efter att ha tittat på ett antal målningar från svenska kyrkor från denna tid fann jag att de breda bältena oftast hade en gulaktig, bege eller brun ton. Därför valde jag att göra mitt bälte i ett ljusgult tjockt garn. Tjockleken var i detta fall viktigt för att jag skulle väva bandet med brickor och hade bara 20 brickor till mitt förfogande. Från Västeuropa finns det en del målningar och andra avbildningar på kvinnor som väver brickband från denna tid så det kännes rätt att väva bandet i stället för att skaffa tyg och sy ett.

Mönster, brickor, garn och beslagen till bältet.

Då bandet ska bli brett så valde jag det tjockaste garnet jag kunde hitta med rätt färg. Jag valde även att använda mina största brickor till detta för att det skull vara lätt att vrida på dem och inte skär av varpen. Mina brickor var som sagt 20 stycken och det var precis rätt mängd i relation till bredden på garnet för detta projekt. När det kom till val av mönster på bandet tittade jag på denna tavla där man kan se hur själva bältet är vävt. zoomar man in så går det att se att bandet i änden har ett visst antal brickor som har varit trädda på ett sett som har skapat ett fiskbensmönster. Men detta mönster har även varvats med ett rutmönster. Men det var för avancerat för att jag skulle försöka mig på det. Dessutom hade jag bara en färg på barnet och det kändes överflödigt att försöka mig på ett mönster som knappt kommer synas.

Här kommer en studie i testa helt nya saker och att göra saker mer besvärliga än vad det behöver vara. Jag har aldrig gjort så pass brett band tidigare så jag var lite orolig för hyr jag skulle hantera varpen för att det inte skulle bli förstört innan jag fick upp det på vävstolen. Jag är dessutom i stort helt självlärd i vävning så det bäddar för en hel del problem. :P

När jag hade börjat med att lägga upp varpen...

I slutet när jag inser att halva varpen hänger!
(Inser efteråt att jag har råka skuta ihop stolarna.) 

Här syns det hur mycket garn som blev
över efter att jag spände varpen. I korgen
ligger det som var kvar av den ordinarie
garnnystan.

Likt många gånger tidigare använde jag mig av två stolar att lägga upp varpen runt. Jag måttade att den skulle bli 150 cm plus lite till. Dock stod det saker i vägen i rummet jag gjorde detta i och jag var lite för trött i huvudet för att förstå att jag höll på och drog ihop stolarna mot varandra medan jag gick runt och drog barnet varv efter varv. Efter ett antal varv insåg jag att det hängde varptrådar på sidorna. Allt var inte spänt. Utan att förstå vad som hade hänt började jag strama åt varpen. Det tog sin lilla stund och jag fick med mig en nystan med garn över efteråt. När jag sedan hade klippt loss varpen tittade jag på längden på garnet och inser att det är mycket kortare än vad jag hade väntat mig. Nu gällde det att så lite garn som möjligt tick till spillo!

För att "kamma" ut varpen hängde jag
dem i gardinstången.

För att varpen skulle bli någorlunda jämnlång "kammade" jag ut den genom att ta stöd av gardinstången. 

Lägg till bildtext

Efter att ha googlat runt på en del bilder på brickbandsvävning upptäckte jag att det är en bra idé att bara trä en bricka med två varptrådar som läggs som i långa öglor. Detta för att kunna trä dem på en pinne som spänns fast på vävstolen och spänner varpen. 

Justerade hur öglorna sitter på pinnen.

För att var säker på att varpen blev rak och inte skruvad runt sig själv vände jag om alla brickorna och kontrollerade dess varp. Passade även på och knöt en knut på varje varppar för att de skulle hålla sig på palats.

Torn av brickor trädda med 80 trådar.

Det blev en ansenlig hög med brickor och trådar i detta projekt. Jag blev rätt fascinerad av hur högt det blev. Så jag satt en stund och bara tittade på den. Lite rädd för att välta den när jag skulle sätta igång igen.

Satte fast varpen på vävstolen.

Nu var det dags att sätta fast varpen på vävstolen. När jag hade gjort det insåg jag att jag var tvungen att knyta ihop de två öglorna i varje bricka med varandra för att kunna trä dem på pinnen som håller fast dem i vävstolen. Så det var bara att börja knyta.

Halvvägs igenom knyta ihop varpen.

 Det krävdes lite mer koncentration än vad jag väntat mig att knyta ihop varpöglorna med varandra i vardera bricka. Jag insåg en bit in att jag hade knutigt ihop fel par med varandra och var tvungen att gå tillbaka nästan hela vägen till början för att ordna upp detta. Får hoppas att jag har lärt mig detta nu.

Första knutarna på plats.

Tidigare när jag har gjort brickband så har jag varit så lat att jag bara har gjort två knutar i den änden jag skulle väva ifrån som jag kunde dra igenom en kabinhake eller en pinne som varpen ska spännas med. Men i detta fall är varpen så bred att det skulle vara mer att knöggla ihop den än att hålla den slät och rak som nu eftersträvades. Så det blev snarare två knutar per brickpar med ett mellanrum emellan som pinnen kunde sitta igenom för att spänna varpen i vävstolen.

På vänster sida syns hur varpen inte
är bra spänd.

En annan vinkel som visar hur ospänd varpen är.

 När jag spände varpen på vävstolen första gången hade jag bara den första av två knutar. Jag lade då märke till att varpen var inte så jämnlång överallt som jag hade hoppats. Det var dags att spänna om varpen. Jag gjorde det med att knyta upp en bricka i taget och dra den spänd för att sätta en ny knut.

Här knyter jag andra kuten på varpen för att för-
ankra pinnen som den spänns med i vävstolen

När jag skulle knyta nästa knut så lade jag in pinnen mellan varpändarna per bricka och gjorde en knut. Jag försökte göra dem så tajta som möjligt och jämna. Men det var inte så lätta att få dem jämna dock.

Varpen väl spänd på vävstolen.

Måttade brädden på varpen.

Nu när varpen var spänd och sitter fast ordentligt i vävstolen (jag har inte lärt mig än åt vilket hålla varpen ska träs på vävstolen, jag kör på det sätt som känns rätt just för stunden för jag glömmer bort från gång till gång hur jag gjorde förra gången) måttar jag förs säkerhetsskull för att se hur bred den är just nu. Till min förtjusning är den direkt nästan där jag vill ha den i brädden. Min chansning med val av garn och antal brickor stämmer. Jag kan andas ut.

Jag försökte hålla varpen så plan som
möjligt för en bra spänning vid vävning.

Bandet artar sig fint från början.

Nu var det dags att väva. Tanken är att bara dra brickorna framåt, ett hål i taget och med ett tunt garn som inslag som görs en gång per vridning av brickorna. Det är lätt att hålla måttet för bandet direkt på ett sätt jag inte har varit med om förut. Jag har verkligen lärt mig ett bättre sätt att hantera varpen för att underlätta vävningen än vad jag har gjort tidigare.

Mönstret artar sig fint i bandet.

Mönstret som jag väver är smal fiskbensmönster där varje brickpar blir ett V. Kantbrickorna har jag dock trätt på samma sätt som dennes brickgranne och hade förväntat mig att se en tydligare likriktning dem emellan. Men jag antar att detta inte syns nu när jag har valt enfärgat garn. Hade det varit kontrasterande färger i brickorna hade ett tydligt mönster nog synts bättre. Jag är dock mycket nöjd med hur det artar sig.

Räta ut tvinningen av varpen.

Vid två tillfällen var jag tvungen att ta upp varpen i bakkant och räta ut den. Detta för att jag vill inte ha någon vändning i mönstret. Genom att jag var så noga med hur varpen var trädd på pinnen var det lätt att tvinna tillbaka en bricka i taget. 

Varpen var inte helt spänd trots allt.

Mot slutet visade det sig att varpen inte var helt spänd trots allt. Något som jag misstänkte sedan tidigare. Jag löste det med att sätta en penna som stopp i bak samt en påsklämma. 

Bandet artade sig väl.

Slutprodukten och all spill.

Bandet blev så jämn och fin som jag hoppades på. Jag hade dock velat ha den lite längre som jag kunde justera eventuella ojämnheter med när jag kapade den. Men det visade sig att den räcker precis till sitt ändamål. Totallängden blev 95,5 cm. Jag är även nöjd med hur lite spill det blev av garnen jag använde mig av.

Ena änden av bandet, söljan och förstärkningstyget.

Jag försökte hålla ändarna så kortklippt
som möjligt och göra dem spetsiga.

Stärkningstyget syddes fast så nära
änden som möjligt.

Sedan viktes tyget över änden och
syddes fast på baksidan.

Framsidan av banden med förstärkning.

Baksidan av banden med förstärkning.

Det tog en bra stund för mig att fatta att beslagen inte skulle placeras på samma sida av bandet. För att kunna sätta fast beslagen ordentligt sydde jag fast bitar av ylle över varje ände och fäste dem på baksidan. Men efter jag hade klädd in båda ändarna fattade jag att ena måste vara åt andra hållet. Det var bara att öppna upp den igen och byta håll.

Hur beslagen kommer att sitta på bältet framifrån

Hur beslagen kommer att sitta bakifrån

Jag ritade på stiften och tryckte dem
mot bandet för att markera vart de
ska sitta.

Efter att ha sylat igenom bandet

gjorde jag hålen bredare med en nål.

Här syns när jag tvingar igenom

nitarna genom bandet och tyget.

Brickorna sätts dit med nitar med skoning eller vad man ska säga som man slår fast på baksidan. För att lyckas med detta ritade jag med blyerts på nitarna och tryckte dem mot bandet. Det gav då avtryck där nitarna skulle igenom bandet. För att kunna få igenom nitarna gjorde jag först hål med en syl och sedan vidgade dem med en bennål. 

Skoningen slås fast på nitarna.

Nitningen är klar på båda ändarna.

Beslagen väl på plats med

nitar och sömmar.

Dock räckte det inte med nitar bara på remändesbeslaget. Så jag sydde fast den i den innersta sidan för att den skulle ligga mer platt på bandet. Detta var ett tips från någon på  Feacbookgruppen Late 15th Century Clothing 1450-1500.  

Här se man stygnen på baksidan av

banden samt alla nitar. 

Letande efter rätt ring att stärka hålet i bältet med.

När det kom till att stärka hålet för kläppen i söljan hade jag inga hålbeslag som man kan se på många målningar. Så jag valde då att ta en metallring som jag sydde fast med svart kraftigt garn. Valet av svart garn var för att sen 1400-tal präglas mycket av färgkontraster och det även på bältena. 

Jag är mycket nöjd med mitt nya bälte. Den är jämnbred och har få avvikelser. Beslagen sitter på bra och hålet hamnade på ett bra avstånd för att passa till min tunna överklänning. Jag kommer nog göra ett hål till som passar för min tjockare överklänning. Vanligt är tre hål eller ett vad jag har sett. Så vi får se hur det blir i framtiden.

V-urringad sent 1400-tals ytterklänning

När jag lyfte blicken från Pictors målningar i Upplands kyrkor hittade jag en annan typ av överklänning som jag ville göra. Jag kallar den för en V-ringadklänning.

Klänningsmodellen förekommer i lite olika varianter i Svenska altarskåp som ni kan se på bilden nedan. Modellen påminner om lite olika stilar nere på kontinenten.

Alla dessa bilder är från http://medeltidbild.historiska.se/medeltidbild/

Jag valde att fokusera på skulpturen högst upp i mitten. Skulpturen är daterad till 1470-talet. Av bilden att drömma är det en blå vid klänning med rött foder i ärmar och ett stycke rött tyg under över bröstet. Om man tittar nära ser det ut som att det röda tyget över bröstet består av två olika delar. Det är troligen en röd klänning vars kjoldel syns i nederkant. Men då detta röda plagg under den blå klänningen är lätt att simulera med en röd bit tyg som kan nålas fast över en annan mellanklänning kommer jag göra så. 

För att få rätt typ av fall på dräkten använde jag mönstret jag använde till min lila överklänning som grund (Den är i sin tur inspirerad av The Medieval Tailor's Assistant 2001: s. 160). 

Jag tog ett tyg som jag redan hade hemma som jag trodde skulle räcka till för att få någon vidd. Tyget är blågrönt tunn kypert i ull med lite gått i tonen. Något som troligen inte syns så bra på bilderna.

Ärmarna blev lite väl vida och långa så det var jag tvungen att justera. I övrigt var det inte mycket som behövdes fixas till. Klänningen kunde ha en lite mer vidd precis under bröstet. En kil i fram och bak skulle också kunna sättas till för extra vidd. Men för den modell som jag har valt passar det bra som jag har gjort den.

Efter att ha sytt ihop plagget med blått ullgarn lade jag kanterna med ett tunnare blått garn. En nackdel med att sy på kvällar är att man får för sig att fota och då blir det helt fel färger på bilderna. Det är en stark blågrön färg, jag lovar! :P

Skulpturen har rött foder i ärmar och rött över bröstet som sagt. För att få till det rotade jag fram mina sista delar av rött tunt kypert som jag har kvar från min första 1400-tals klänning och mina andra försök till hosor i samma tyg. Jag hade delar som passade perfekt så det blev bara skarvning på ena av ärmarna. Jag gillar verkligen att kunna använda så mycket jag bara kan av de tyger jag har köpt. På vänstra bilden ligger lappen som ska vara över bröstet. Den ligger åt fel håll då den bredaste delen ska vara uppåt.

Jag är riktigt nöjd med hur klänningen blev framifrån. Hade dock velat ha mer vidd i bak. Skulpturerna ser vi dock inte baksidan av så jag vet inte om min tolkning i bak är bra eller inte.

Gul Yorvikhätta

När man ligger hemma och är sjuk så blir det lätt frustrerande att inte göra något. Men jag lyckades göra en ny Yorvikhätta. 

Jag hade inte ritat något mönster som jag kunde lägga på tyget från mitt första försök till en Yorvikhätta. Men jag hade mina anteckningar och kunde lägga min andra hätta på tyget och rita av det. Då mönstret är rätt enkelt så gick det fort. Det består i princip av en rektangel som man tar bort lite tyg ifrån i mitten av ena långsidan för att huvudet skulle få en bra passform. Sedan sätts det till ett band under vardera öra som man knyter hättan med.

Enligt dokumentationen om hettan, som jag måste erkänna att jag inte har läst så noga som jag borde, så består fynden av denna typ från Yorvik, dagens York, av tunna sidentyger, kvadrater med rullade lång och kortsidor som är fållade. Det finns en stor och en liten hätta. Den lilla är mer fragmentarisk än den större. Den lilla har även antydningar på broderier på vardera sida av huvudet som tolkas på ritning som två trattliknande linjer. Jag ser dock inte detta på fotografier av fynden. Men sen är inte dessa bilder speciellt bra. (Min redogörelse för dessa med källor är inte heller så bra som jag hade velat.)

Om jag har förstått det rätt så är hettornas konstruktion i nacken två raka kanter upp mot där huvudet rundas upp över hjässan. Dessa två raksträckor ska vara rullade och fållade på samma sätt som kanten i fram på hättan samt nederkanten. Då jag själv har valt att göra min hetta i ylle så har jag redan där gått ifrån grundpremissen. Jag gör detta även med de rullade fållade kanterna. Sömmen som håller ihop hela konstruktionen har jag valt att sy efterstygn på och lägga sömmarna så att sömsmånen är dubbelvikt. 

Nederkanten och kanten i fram har jag så gått jag har kunnat rullat ihop, men det blev mest en dubbelvikt fållning med kantsöm. Av banden finns det fragment kvar av (eller hela?) från en av hättorna. Dessa består av vikta tygremsor som har sytts ihop och fäst i på var sin sida av hättans framkant. jag löste detta med att väva ett brickband med ett brickpar. Blev rätt roligt med ett diamantmönster på två brickor brett band. Får se hur bra den håller. Det var mängden garn som avgjorde hur många brickor jag kunde använda mig av. 

Hättan blev riktigt bekväm. Tunnheten gör att den är skönare att bära än min första hätta som är gjord av ett tjockare ylle. Ska bli intressant att bära den ute och se hur den beter sig.

Peplos blir byxor

Jag hade en peplos liggandes hemma som var av ett ylletyg som jag inte var nöjd med. Jag var av inte heller nöjd med skurningen på plagget så jag slutade använda peplosen. Jag hade däremot ett behov av mysbyxor att lufsa omkring hemma med.

Efter att ha sprättat inte bara sömmar som höll ihop plagget utan även en onödigt tät fållning så sydde jag tillslut ett par byxor! Jag använde mig av samma mönster som till mina knäbyxor, men bara som en grund. Jag gjorde bandet i midjan kortare och satte inte dit några hällor. Byxbenen kanske blev lite för vida. Men det går att fixa till i efterhand.

Byxorna blev mysiga och oväntat värmande för att vara av ett så pass tunt tyg. Så tummen upp, nu kommer jag kunna mysa ordentligt. :)

Så om du har ett plagg hemma som du inte trivs med, tänk på om du kanske skulle göra något annat med det. Du kanske skapar dit favoritplagg!

Laga ett hål med broderi: Linus på linjen

Ett av mina linnen hade gått sönder i nederkanten. Förr hade det varit ett tecken på att nu var det dags att köpa nya kläder. Men jag tänker annorlunda nu för tiden. Jag tänkte laga hålet och göra det på ett sett som inte automatiskt visar att det är en lagning genom att brodera ett motiv över revan.

Som barn satt jag som bänkad vid Linus på linjen när den gick på tv. Jag är fortfarande svag för att han är bara en linje som får djup och en handling. Så därför vill jag göra en liten hyllning till min barndomsfavorit Linus.  

Revan i tröjan är nere på höger sida i fram. Misstänker att jag har dragit för mycket i plagget på den sidan. Det är den sidan som jag brukar göra rent mina glasögon med när jag inte har någon putsduk med mig.  Jag har samma fenomen på en annan tröja så jag börjar se ett mönster. :P

Jag börjar lagningen med att sätta några stödjande sömmar för att dra ihop själva hålet.

När jag hade valt vilken bild av Linus jag vill efterapa så ritade jag av den på bakplåtspapper. Detta gjorde jag genom att lägga datorn på rygg och rita av motivet direkt från skärmen. Men insåg att pappret var för stelt för att klämma fast i broderiramen. Så jag var tvungen att kalkera av Linus en gång till det tygliknande mönsterpappret som jag tidigare har broderat igenom med gott resultat. Som tur var har vi ett ljusbord som jag räddade från att slängas för några år sedan.

Det var lite besvärligt att sätta fast mönstret rakt på tyget då det skulle inte bara bli så rakt som möjligt utan även placeras så att den täcker hela det trasiga området på tröjan.

Jag började det hela med att brodera fast den vita linjen som är Linus själv. Jag använder här läggsöm som jag även kommer göra fyllningen med. Det var inte det lättaste att få till linjen på rätt ställe. Linus händer blir till exempel inte riktigt som de ska vara. Men annars är jag rätt nöjd. Det syns att det ska vara Linus.

När jag spänt tar bort pappret så ser jag att Linus ramar in det trasiga mycket fint. Linjen som Linus "står på" är dock inte så rak som jag hade tänkt. Men det beror på att jag hade glömt att kalkera av linjen till mönsterpappret och att jag ritade till den med en linjal efteråt och inte speciellt noga för jag var trött och klockan var mycket.

På grund av att revan var i nederkanten på plagget så blev det svårt att fästa tyget helt spänt i ramen. I framtiden så skulle jag kunna lösa det med att kanske sy dit ett annat tyg så att tyget gick att spänna. Nå väl. Detta gjorde iallafall att det var svårt att sy för att det böljade sig mer än var rakt. Av den anledningen och för att jag ville vara säker på att stadga upp hålet och inte repa upp den igen så började jag brodera hans ben först. Där efter sydde jag runt bålen ut i armar och huvudet. Fyllde igen huvudet först sedan armarna och sist bröstkorgen.

Motivet blev rätt bra, skulle kunna gå runt med tråd och dra ner mönstret på sina håll så att den blev mer tydlig. Även stärka upp stygnen på själva linjen på Linus högra sida. Kanske rent av göra linjen rak. Men i bland är det så att det händer saker framför Linus som sätter hinder för honom. Denna linje skulle kunna vara som en sådan sak och därför är helt rätt. Får se om jag ändrar något i framtiden. Just nu är jag rätt nöjd med hur det blev och att jag inte känner att det behövs stärkas upp runt omkring honom som jag var lite orolig för. Får se hur han klarar av en tvätt. Det är då det visar sig hur bra han är sydd. Jag hade kunnat fäst änden på den svarta tjocka tråden bättre, men men.

Linus blev fin och jag är nöjd med min lagning. Han är dock inte så stor och det ser lite lustigt ut. Men man tänker inte automatiskt att detta måste vara en lagning och det är ju hela poängen.

Brickband till en vendeltida kaftan

Jag gjorde nyligen klart det bredaste brickbandet jag någonsin har gjort. Det är även det första bandet jag har gjort som är till någon annan än mig själv. Jag blir nervös bara på tanken att göra ett hantverk åt någon annan, att det blir konstigt och måste fixas till kan jag klara av till mig själv. Men att det ska kunna hända på något till någon annan vill jag inte vara med om. Men nu stack jag ut i otryggheten och vävde detta band.

Det skulle bli ett blått band i ullgarn med vita kanter och gula fiskben på. Jag använde mig av 14 hornbrickor och det var inte lätt att hålla koll på dem när varpen skulle spännas upp första gången. Jag insåg att jag ska undvika att använda dessa brickor till tjockt garn då det nästan är omöjligt att lyckas vrida brickorna på ett enkelt sätt.

Jag är mycket nöjd med att ha en motionscykel hemma som jag kan spänna upp varpen på. Jag älskar att cykla ute och inte så mycket inne och det är då skönt att jag har hittat ett nytt användningsområde för motionscykeln! Det är inte alltid lätt att veta vart man ska spänna fast sig. Jag har haft sönder en golvlampa för att jag hade inget annat att spänna upp brickbandet mot. Ta bort alla ljuskällor innan ni använder en golvlampa till vävning om ni inte har några andra alternativ, bara ett tips. :P

Långa stunder låg bandet och väntade på att bli klart. Livet kom i vägen som det ofta gör. Men jag kämpade på och tillslut blev den äntligen klar!

I det stora hela är jag nöjd med bandet, den blir jättefin på kaftanen och kommer ser bra ut på den som bär den på sig. Det är kul att vara med och försöka rekonstruera motivet på ett pressbleck. Jag blir sugen på att göra ett eget försök vid något tillfälle på en herrdräkt från vendeltiden.

Visst blir det fint!

Gröna 1400-tals strumpeband

Nu var det dags att börja göra nya strumpeband till mina hosor. Under alla år har jag använt mig av ett grovgarnit grått brickband (syns i mitten bilden nedan). Men nu skulle det bli ändring på det. Jag har sedan ett tag tidigare två små söljor som jag har köpt just för detta ändamål.

  

Jag valde ut ett tunt grönt garn och började lägga upp varpen. Tanken var ett finmönstrat enfärgat fiskbensmönster. Jag tog alla mina hornbrickor, 15 stycken, och började väva. Men jag insåg rätt snart att bandet jag höll på med blev för brett. Jag hade även börjat misstänka att jag var för trött i huvudet för att tänka klart när jag räknade ut längden på bandet. Mycket riktigt, bandet blev bara som ett strumpeband och inte för två. Jag vävde klart bandet och började genast på ett nytt betydligt längre band med färre brickor.

Nu blev det tre brickpar och de högra brickorna träddes in från höger och de vänstra träddes in från vänster. Min tanke var att det skulle bli breda V:n som avlöste varandra. Men till min förvåning blev det så att mönstret på den högra sidan blev tre spikraka ränder som gick i bandets längdriktning medan det på den vänstra sidan blev de snedgående linjerna som jag väntade mig. När jag vände och började vrida brickorna åt andra hållet bytte mönstret sida och blev spegelvänt. Jag har inte varit med om detta tidigare så jag blev så fascinerad.

Tyvärr en bit in i vävningen gick två sen en tredje varpgarn av så jag var tvungen att göra en knut där och börja väva igen en bit längre fram. Jag blev då mer uppmärksam på hur hårdhänt jag hanterade varpen. Mina brickor har rätt breda insidor på hålen som varpen går igenom och tyvärr rätt vassa kanter och det bidrog till att den gnagde av varpen. Bandet blev precis lång nog för två strumpeband och det var en fröjd att sy fast den på söljorna. Jag ser fram emot att använda dem på mina röda hosor till min gula mellanklänning.