V-urringad sent 1400-tals ytterklänning

När jag lyfte blicken från Pictors målningar i Upplands kyrkor hittade jag en annan typ av överklänning som jag ville göra. Jag kallar den för en V-ringadklänning.

Klänningsmodellen förekommer i lite olika varianter i Svenska altarskåp som ni kan se på bilden nedan. Modellen påminner om lite olika stilar nere på kontinenten.

Alla dessa bilder är från http://medeltidbild.historiska.se/medeltidbild/

Jag valde att fokusera på skulpturen högst upp i mitten. Skulpturen är daterad till 1470-talet. Av bilden att drömma är det en blå vid klänning med rött foder i ärmar och ett stycke rött tyg under över bröstet. Om man tittar nära ser det ut som att det röda tyget över bröstet består av två olika delar. Det är troligen en röd klänning vars kjoldel syns i nederkant. Men då detta röda plagg under den blå klänningen är lätt att simulera med en röd bit tyg som kan nålas fast över en annan mellanklänning kommer jag göra så. 

För att få rätt typ av fall på dräkten använde jag mönstret jag använde till min lila överklänning som grund (Den är i sin tur inspirerad av The Medieval Tailor's Assistant 2001: s. 160). 

Jag tog ett tyg som jag redan hade hemma som jag trodde skulle räcka till för att få någon vidd. Tyget är blågrönt tunn kypert i ull med lite gått i tonen. Något som troligen inte syns så bra på bilderna.

Ärmarna blev lite väl vida och långa så det var jag tvungen att justera. I övrigt var det inte mycket som behövdes fixas till. Klänningen kunde ha en lite mer vidd precis under bröstet. En kil i fram och bak skulle också kunna sättas till för extra vidd. Men för den modell som jag har valt passar det bra som jag har gjort den.

Efter att ha sytt ihop plagget med blått ullgarn lade jag kanterna med ett tunnare blått garn. En nackdel med att sy på kvällar är att man får för sig att fota och då blir det helt fel färger på bilderna. Det är en stark blågrön färg, jag lovar! :P

Skulpturen har rött foder i ärmar och rött över bröstet som sagt. För att få till det rotade jag fram mina sista delar av rött tunt kypert som jag har kvar från min första 1400-tals klänning och mina andra försök till hosor i samma tyg. Jag hade delar som passade perfekt så det blev bara skarvning på ena av ärmarna. Jag gillar verkligen att kunna använda så mycket jag bara kan av de tyger jag har köpt. På vänstra bilden ligger lappen som ska vara över bröstet. Den ligger åt fel håll då den bredaste delen ska vara uppåt.

Jag är riktigt nöjd med hur klänningen blev framifrån. Hade dock velat ha mer vidd i bak. Skulpturerna ser vi dock inte baksidan av så jag vet inte om min tolkning i bak är bra eller inte.

Gul Yorvikhätta

När man ligger hemma och är sjuk så blir det lätt frustrerande att inte göra något. Men jag lyckades göra en ny Yorvikhätta. 

Jag hade inte ritat något mönster som jag kunde lägga på tyget från mitt första försök till en Yorvikhätta. Men jag hade mina anteckningar och kunde lägga min andra hätta på tyget och rita av det. Då mönstret är rätt enkelt så gick det fort. Det består i princip av en rektangel som man tar bort lite tyg ifrån i mitten av ena långsidan för att huvudet skulle få en bra passform. Sedan sätts det till ett band under vardera öra som man knyter hättan med.

Enligt dokumentationen om hettan, som jag måste erkänna att jag inte har läst så noga som jag borde, så består fynden av denna typ från Yorvik, dagens York, av tunna sidentyger, kvadrater med rullade lång och kortsidor som är fållade. Det finns en stor och en liten hätta. Den lilla är mer fragmentarisk än den större. Den lilla har även antydningar på broderier på vardera sida av huvudet som tolkas på ritning som två trattliknande linjer. Jag ser dock inte detta på fotografier av fynden. Men sen är inte dessa bilder speciellt bra. (Min redogörelse för dessa med källor är inte heller så bra som jag hade velat.)

Om jag har förstått det rätt så är hettornas konstruktion i nacken två raka kanter upp mot där huvudet rundas upp över hjässan. Dessa två raksträckor ska vara rullade och fållade på samma sätt som kanten i fram på hättan samt nederkanten. Då jag själv har valt att göra min hetta i ylle så har jag redan där gått ifrån grundpremissen. Jag gör detta även med de rullade fållade kanterna. Sömmen som håller ihop hela konstruktionen har jag valt att sy efterstygn på och lägga sömmarna så att sömsmånen är dubbelvikt. 

Nederkanten och kanten i fram har jag så gått jag har kunnat rullat ihop, men det blev mest en dubbelvikt fållning med kantsöm. Av banden finns det fragment kvar av (eller hela?) från en av hättorna. Dessa består av vikta tygremsor som har sytts ihop och fäst i på var sin sida av hättans framkant. jag löste detta med att väva ett brickband med ett brickpar. Blev rätt roligt med ett diamantmönster på två brickor brett band. Får se hur bra den håller. Det var mängden garn som avgjorde hur många brickor jag kunde använda mig av. 

Hättan blev riktigt bekväm. Tunnheten gör att den är skönare att bära än min första hätta som är gjord av ett tjockare ylle. Ska bli intressant att bära den ute och se hur den beter sig.

Peplos blir byxor

Jag hade en peplos liggandes hemma som var av ett ylletyg som jag inte var nöjd med. Jag var av inte heller nöjd med skurningen på plagget så jag slutade använda peplosen. Jag hade däremot ett behov av mysbyxor att lufsa omkring hemma med.

Efter att ha sprättat inte bara sömmar som höll ihop plagget utan även en onödigt tät fållning så sydde jag tillslut ett par byxor! Jag använde mig av samma mönster som till mina knäbyxor, men bara som en grund. Jag gjorde bandet i midjan kortare och satte inte dit några hällor. Byxbenen kanske blev lite för vida. Men det går att fixa till i efterhand.

Byxorna blev mysiga och oväntat värmande för att vara av ett så pass tunt tyg. Så tummen upp, nu kommer jag kunna mysa ordentligt. :)

Så om du har ett plagg hemma som du inte trivs med, tänk på om du kanske skulle göra något annat med det. Du kanske skapar dit favoritplagg!

Laga ett hål med broderi: Linus på linjen

Ett av mina linnen hade gått sönder i nederkanten. Förr hade det varit ett tecken på att nu var det dags att köpa nya kläder. Men jag tänker annorlunda nu för tiden. Jag tänkte laga hålet och göra det på ett sett som inte automatiskt visar att det är en lagning genom att brodera ett motiv över revan.

Som barn satt jag som bänkad vid Linus på linjen när den gick på tv. Jag är fortfarande svag för att han är bara en linje som får djup och en handling. Så därför vill jag göra en liten hyllning till min barndomsfavorit Linus.  

Revan i tröjan är nere på höger sida i fram. Misstänker att jag har dragit för mycket i plagget på den sidan. Det är den sidan som jag brukar göra rent mina glasögon med när jag inte har någon putsduk med mig.  Jag har samma fenomen på en annan tröja så jag börjar se ett mönster. :P

Jag börjar lagningen med att sätta några stödjande sömmar för att dra ihop själva hålet.

När jag hade valt vilken bild av Linus jag vill efterapa så ritade jag av den på bakplåtspapper. Detta gjorde jag genom att lägga datorn på rygg och rita av motivet direkt från skärmen. Men insåg att pappret var för stelt för att klämma fast i broderiramen. Så jag var tvungen att kalkera av Linus en gång till det tygliknande mönsterpappret som jag tidigare har broderat igenom med gott resultat. Som tur var har vi ett ljusbord som jag räddade från att slängas för några år sedan.

Det var lite besvärligt att sätta fast mönstret rakt på tyget då det skulle inte bara bli så rakt som möjligt utan även placeras så att den täcker hela det trasiga området på tröjan.

Jag började det hela med att brodera fast den vita linjen som är Linus själv. Jag använder här läggsöm som jag även kommer göra fyllningen med. Det var inte det lättaste att få till linjen på rätt ställe. Linus händer blir till exempel inte riktigt som de ska vara. Men annars är jag rätt nöjd. Det syns att det ska vara Linus.

När jag spänt tar bort pappret så ser jag att Linus ramar in det trasiga mycket fint. Linjen som Linus "står på" är dock inte så rak som jag hade tänkt. Men det beror på att jag hade glömt att kalkera av linjen till mönsterpappret och att jag ritade till den med en linjal efteråt och inte speciellt noga för jag var trött och klockan var mycket.

På grund av att revan var i nederkanten på plagget så blev det svårt att fästa tyget helt spänt i ramen. I framtiden så skulle jag kunna lösa det med att kanske sy dit ett annat tyg så att tyget gick att spänna. Nå väl. Detta gjorde iallafall att det var svårt att sy för att det böljade sig mer än var rakt. Av den anledningen och för att jag ville vara säker på att stadga upp hålet och inte repa upp den igen så började jag brodera hans ben först. Där efter sydde jag runt bålen ut i armar och huvudet. Fyllde igen huvudet först sedan armarna och sist bröstkorgen.

Motivet blev rätt bra, skulle kunna gå runt med tråd och dra ner mönstret på sina håll så att den blev mer tydlig. Även stärka upp stygnen på själva linjen på Linus högra sida. Kanske rent av göra linjen rak. Men i bland är det så att det händer saker framför Linus som sätter hinder för honom. Denna linje skulle kunna vara som en sådan sak och därför är helt rätt. Får se om jag ändrar något i framtiden. Just nu är jag rätt nöjd med hur det blev och att jag inte känner att det behövs stärkas upp runt omkring honom som jag var lite orolig för. Får se hur han klarar av en tvätt. Det är då det visar sig hur bra han är sydd. Jag hade kunnat fäst änden på den svarta tjocka tråden bättre, men men.

Linus blev fin och jag är nöjd med min lagning. Han är dock inte så stor och det ser lite lustigt ut. Men man tänker inte automatiskt att detta måste vara en lagning och det är ju hela poängen.

Brickband till en vendeltida kaftan

Jag gjorde nyligen klart det bredaste brickbandet jag någonsin har gjort. Det är även det första bandet jag har gjort som är till någon annan än mig själv. Jag blir nervös bara på tanken att göra ett hantverk åt någon annan, att det blir konstigt och måste fixas till kan jag klara av till mig själv. Men att det ska kunna hända på något till någon annan vill jag inte vara med om. Men nu stack jag ut i otryggheten och vävde detta band.

Det skulle bli ett blått band i ullgarn med vita kanter och gula fiskben på. Jag använde mig av 14 hornbrickor och det var inte lätt att hålla koll på dem när varpen skulle spännas upp första gången. Jag insåg att jag ska undvika att använda dessa brickor till tjockt garn då det nästan är omöjligt att lyckas vrida brickorna på ett enkelt sätt.

Jag är mycket nöjd med att ha en motionscykel hemma som jag kan spänna upp varpen på. Jag älskar att cykla ute och inte så mycket inne och det är då skönt att jag har hittat ett nytt användningsområde för motionscykeln! Det är inte alltid lätt att veta vart man ska spänna fast sig. Jag har haft sönder en golvlampa för att jag hade inget annat att spänna upp brickbandet mot. Ta bort alla ljuskällor innan ni använder en golvlampa till vävning om ni inte har några andra alternativ, bara ett tips. :P

Långa stunder låg bandet och väntade på att bli klart. Livet kom i vägen som det ofta gör. Men jag kämpade på och tillslut blev den äntligen klar!

I det stora hela är jag nöjd med bandet, den blir jättefin på kaftanen och kommer ser bra ut på den som bär den på sig. Det är kul att vara med och försöka rekonstruera motivet på ett pressbleck. Jag blir sugen på att göra ett eget försök vid något tillfälle på en herrdräkt från vendeltiden.

Visst blir det fint!

Gröna 1400-tals strumpeband

Nu var det dags att börja göra nya strumpeband till mina hosor. Under alla år har jag använt mig av ett grovgarnit grått brickband (syns i mitten bilden nedan). Men nu skulle det bli ändring på det. Jag har sedan ett tag tidigare två små söljor som jag har köpt just för detta ändamål.

  

Jag valde ut ett tunt grönt garn och började lägga upp varpen. Tanken var ett finmönstrat enfärgat fiskbensmönster. Jag tog alla mina hornbrickor, 15 stycken, och började väva. Men jag insåg rätt snart att bandet jag höll på med blev för brett. Jag hade även börjat misstänka att jag var för trött i huvudet för att tänka klart när jag räknade ut längden på bandet. Mycket riktigt, bandet blev bara som ett strumpeband och inte för två. Jag vävde klart bandet och började genast på ett nytt betydligt längre band med färre brickor.

Nu blev det tre brickpar och de högra brickorna träddes in från höger och de vänstra träddes in från vänster. Min tanke var att det skulle bli breda V:n som avlöste varandra. Men till min förvåning blev det så att mönstret på den högra sidan blev tre spikraka ränder som gick i bandets längdriktning medan det på den vänstra sidan blev de snedgående linjerna som jag väntade mig. När jag vände och började vrida brickorna åt andra hållet bytte mönstret sida och blev spegelvänt. Jag har inte varit med om detta tidigare så jag blev så fascinerad.

Tyvärr en bit in i vävningen gick två sen en tredje varpgarn av så jag var tvungen att göra en knut där och börja väva igen en bit längre fram. Jag blev då mer uppmärksam på hur hårdhänt jag hanterade varpen. Mina brickor har rätt breda insidor på hålen som varpen går igenom och tyvärr rätt vassa kanter och det bidrog till att den gnagde av varpen. Bandet blev precis lång nog för två strumpeband och det var en fröjd att sy fast den på söljorna. Jag ser fram emot att använda dem på mina röda hosor till min gula mellanklänning.

Mitt hantverk och klimatet

Jag har börjat få det svårt att motivera inköp av nyproducerat material till mina hantverk. Jag vet inte riktigt vilken nivå jag ska lägga mig på. Jag vill göra miljövänliga handlingar i allt jag gör. Det är lätt när det kommer till att cykla till secondhandbutiker och köpa gamla kläder och andra saker som någon annan inte vill ha längre. Men när det kommer till att köpa nyproducerad organiskt material i form av tyg och läder är jag där emot mycket mer hämmad.

Framförallt att köpa läder är för mig rätt svårt att rättfärdiga då det rör sig enbart om saker till mina hobbys. Visserligen köper jag inte ofta läder då jag inte är glad i att jobba i det materialet. Men om jag vill göra något återskapande i läder så känns det som att det inte är rättfärdigat att köpa läder för det ändamålet. Dels i att ett djur har dött för att jag ska kunna köpa läder (och jag inte är insatt i vart ekologiskt läder går att köpa och att djuret i fråga har haft ett bra liv och död samt att hela dess kropp kommer till användning) och dels för att det ekologiska avtrycket är orimligt stort för något jag gör bara för att vara glad och som kan bli jätte dåligt och inte går att använda eller att den bara används, om man har otur, knappt en gång om året.

Och det är det som är svårt att rättfärdiga, att köpa nytt material (ylle/ull, linne/lin, bomull, hampa, siden) för att jag vill sy en sak som inte är något jag använder till vardags. Jag har inte heller råd att köpa de mest ekologiska tygerna, fast jag vill ha dem. Garn känns lite bättre då det är längre ner på produktionsskalan, men bomullstråd är fortfarande något jag vill undvika. Och det är inte alltid lätt att få tag på bomullstråd i tygaffärer där jag bor då det är främst syntettråd som står till buds. Framförallt på stora rullar.

Jag vill även arbeta mer i trä och med metaller. Men det är även de något som jag är osäker på vad jag kan köpa in. Även att köpa nya saker på marknader till mina olika återskapanden har hämmats av detta tänkande.

Jag vet inte vad som är en rimlig nivå att ligga på. Jag mår bra av att sy och skapa saker, jag blir glad av att titta på andras hantverk på marknaden och köpa hem saker som kompletterar mina samlingar. Detta ger mig mening och andrum i den gråa vardagen.

Än så länge har jag en del tyg i mina gömmor och material att jobba med så jag kan hålla mig sysselsatt ett tag framöver. Men är jag för hård mot mig själv? Jag köper i stort lite saker, jag försöker äta ekologiskt och klimatsmart, jag cyklar och åker kollektivt om jag ska någonstans m.m. Jag har inte lust att jämföra mig med någon annan och gör inte det heller. Jag är bara mån om vår natur och vill leva i något som kan likna en balans med naturen med de förutsättningar jag har som boende i en storstad i en lägenhet. Och det är därför dessa frågor dyker upp i mitt huvud. Alla kan vi göra vårat bidrag till naturen, men när går man för långt och det bara straffar sig själv? Det är frågan som jag ställer mig själv och måste lösa själv.