Brickband till en vendeltida kaftan

Jag gjorde nyligen klart det bredaste brickbandet jag någonsin har gjort. Det är även det första bandet jag har gjort som är till någon annan än mig själv. Jag blir nervös bara på tanken att göra ett hantverk åt någon annan, att det blir konstigt och måste fixas till kan jag klara av till mig själv. Men att det ska kunna hända på något till någon annan vill jag inte vara med om. Men nu stack jag ut i otryggheten och vävde detta band.

Det skulle bli ett blått band i ullgarn med vita kanter och gula fiskben på. Jag använde mig av 14 hornbrickor och det var inte lätt att hålla koll på dem när varpen skulle spännas upp första gången. Jag insåg att jag ska undvika att använda dessa brickor till tjockt garn då det nästan är omöjligt att lyckas vrida brickorna på ett enkelt sätt.

Jag är mycket nöjd med att ha en motionscykel hemma som jag kan spänna upp varpen på. Jag älskar att cykla ute och inte så mycket inne och det är då skönt att jag har hittat ett nytt användningsområde för motionscykeln! Det är inte alltid lätt att veta vart man ska spänna fast sig. Jag har haft sönder en golvlampa för att jag hade inget annat att spänna upp brickbandet mot. Ta bort alla ljuskällor innan ni använder en golvlampa till vävning om ni inte har några andra alternativ, bara ett tips. :P

Långa stunder låg bandet och väntade på att bli klart. Livet kom i vägen som det ofta gör. Men jag kämpade på och tillslut blev den äntligen klar!

I det stora hela är jag nöjd med bandet, den blir jättefin på kaftanen och kommer ser bra ut på den som bär den på sig. Det är kul att vara med och försöka rekonstruera motivet på ett pressbleck. Jag blir sugen på att göra ett eget försök vid något tillfälle på en herrdräkt från vendeltiden.

Visst blir det fint!

Gröna 1400-tals strumpeband

Nu var det dags att börja göra nya strumpeband till mina hosor. Under alla år har jag använt mig av ett grovgarnit grått brickband (syns i mitten bilden nedan). Men nu skulle det bli ändring på det. Jag har sedan ett tag tidigare två små söljor som jag har köpt just för detta ändamål.

  

Jag valde ut ett tunt grönt garn och började lägga upp varpen. Tanken var ett finmönstrat enfärgat fiskbensmönster. Jag tog alla mina hornbrickor, 15 stycken, och började väva. Men jag insåg rätt snart att bandet jag höll på med blev för brett. Jag hade även börjat misstänka att jag var för trött i huvudet för att tänka klart när jag räknade ut längden på bandet. Mycket riktigt, bandet blev bara som ett strumpeband och inte för två. Jag vävde klart bandet och började genast på ett nytt betydligt längre band med färre brickor.

Nu blev det tre brickpar och de högra brickorna träddes in från höger och de vänstra träddes in från vänster. Min tanke var att det skulle bli breda V:n som avlöste varandra. Men till min förvåning blev det så att mönstret på den högra sidan blev tre spikraka ränder som gick i bandets längdriktning medan det på den vänstra sidan blev de snedgående linjerna som jag väntade mig. När jag vände och började vrida brickorna åt andra hållet bytte mönstret sida och blev spegelvänt. Jag har inte varit med om detta tidigare så jag blev så fascinerad.

Tyvärr en bit in i vävningen gick två sen en tredje varpgarn av så jag var tvungen att göra en knut där och börja väva igen en bit längre fram. Jag blev då mer uppmärksam på hur hårdhänt jag hanterade varpen. Mina brickor har rätt breda insidor på hålen som varpen går igenom och tyvärr rätt vassa kanter och det bidrog till att den gnagde av varpen. Bandet blev precis lång nog för två strumpeband och det var en fröjd att sy fast den på söljorna. Jag ser fram emot att använda dem på mina röda hosor till min gula mellanklänning.

Mitt hantverk och klimatet

Jag har börjat få det svårt att motivera inköp av nyproducerat material till mina hantverk. Jag vet inte riktigt vilken nivå jag ska lägga mig på. Jag vill göra miljövänliga handlingar i allt jag gör. Det är lätt när det kommer till att cykla till secondhandbutiker och köpa gamla kläder och andra saker som någon annan inte vill ha längre. Men när det kommer till att köpa nyproducerad organiskt material i form av tyg och läder är jag där emot mycket mer hämmad.

Framförallt att köpa läder är för mig rätt svårt att rättfärdiga då det rör sig enbart om saker till mina hobbys. Visserligen köper jag inte ofta läder då jag inte är glad i att jobba i det materialet. Men om jag vill göra något återskapande i läder så känns det som att det inte är rättfärdigat att köpa läder för det ändamålet. Dels i att ett djur har dött för att jag ska kunna köpa läder (och jag inte är insatt i vart ekologiskt läder går att köpa och att djuret i fråga har haft ett bra liv och död samt att hela dess kropp kommer till användning) och dels för att det ekologiska avtrycket är orimligt stort för något jag gör bara för att vara glad och som kan bli jätte dåligt och inte går att använda eller att den bara används, om man har otur, knappt en gång om året.

Och det är det som är svårt att rättfärdiga, att köpa nytt material (ylle/ull, linne/lin, bomull, hampa, siden) för att jag vill sy en sak som inte är något jag använder till vardags. Jag har inte heller råd att köpa de mest ekologiska tygerna, fast jag vill ha dem. Garn känns lite bättre då det är längre ner på produktionsskalan, men bomullstråd är fortfarande något jag vill undvika. Och det är inte alltid lätt att få tag på bomullstråd i tygaffärer där jag bor då det är främst syntettråd som står till buds. Framförallt på stora rullar.

Jag vill även arbeta mer i trä och med metaller. Men det är även de något som jag är osäker på vad jag kan köpa in. Även att köpa nya saker på marknader till mina olika återskapanden har hämmats av detta tänkande.

Jag vet inte vad som är en rimlig nivå att ligga på. Jag mår bra av att sy och skapa saker, jag blir glad av att titta på andras hantverk på marknaden och köpa hem saker som kompletterar mina samlingar. Detta ger mig mening och andrum i den gråa vardagen.

Än så länge har jag en del tyg i mina gömmor och material att jobba med så jag kan hålla mig sysselsatt ett tag framöver. Men är jag för hård mot mig själv? Jag köper i stort lite saker, jag försöker äta ekologiskt och klimatsmart, jag cyklar och åker kollektivt om jag ska någonstans m.m. Jag har inte lust att jämföra mig med någon annan och gör inte det heller. Jag är bara mån om vår natur och vill leva i något som kan likna en balans med naturen med de förutsättningar jag har som boende i en storstad i en lägenhet. Och det är därför dessa frågor dyker upp i mitt huvud. Alla kan vi göra vårat bidrag till naturen, men när går man för långt och det bara straffar sig själv? Det är frågan som jag ställer mig själv och måste lösa själv.

Att göra om ett plagg man inte är nöjd med till ett annat, del 1 - Överklänning blir Kaftan - Ett plaggs tre olika liv, del 1

 Serie: Att göra om ett plagg man inte är nöjd med till ett annat, del 1.

  

Här kommer första delen om hur ett plagg fick sitt tredje liv: I begynnelsen av mitt medeltidsintresse var jag med på mitt enda SCA event. Till detta hjälpte en god vän mig med att göra kläder. Jag hade inte sytt ett plagg sedan högstadiet och medeltid var så nytt för mig. På den tiden hade jag inte ens lajvat något.

Min fantastiska vän, för det är vad hon är, sydde då en enkel lila överklänning till mig. Åren gick och jag gick från att vara en sticka till en person med former och plagget slutade passa på min kropp. Jag fick helt enkelt inte på mig den mer. Det var dags att göra något med överklänningen. För jag kunde ju inte slänga den.

Jag mins inte riktigt anledningen till att jag skulle göra en kaftan av klänningen. Kan ha med att jag behövde ett överplagg till mina första vikingatida kläder som jag sydde till studentföreningen Fjönirs olika blot (en kul arkeologisk tradition som ursäktade att dra på sig ylle och festa vid en fornlämning). Oavsett så ville jag ge plagget ett nytt liv. Kan vara nostalgi då det var ett av mina första plagg. Eller ett sätt att göra den mer mitt eget då jag inte hade konstruerat den själv.

Plagget var aldrig avsätt att var historiskt korrekt och i mina gömmor fick jag fram ett grön-blå-gråt tyg till ärmarna samt ett mörkblått tyg till kilar under armar och i sidorna. Jag hade även kommit igång med brickvävning så jag satte dit ett grön-lila band längs öppningen samt ett blå-lila-grönt band i nederkant. Knäppningen blev en vanlig typ av hyskor med djurornamentik på. (Troligen köpta i Sundbyberg på den tiden då det var typ ända stället vi hade fått lära oss att man kunde köpa ylle och medeltidsaktiga saker.) På ärmarna hade jag även använt röda kryssdekorationer med garn för att spexa upp den lite. Så jag höll på...

Detta plagg hängde med på ett antal events, både lajv och blot och möjligen medeltidsveckan. Men glädjen över plagget varade inte så länge jag hade hoppas på. Jag växte ur den fysiskt, skurningen  på den kändes inte alls rätt längre, troligen för att jag lärde mig mer hur man faktiskt gör kläder, och mina val av kilar och brickband föll mig inte längre i smaken. Jag försökte även täppa igen halsöppningen och brädda öppningen med mer mörkblått tyg samt kanta öppningen med samma blå-grön-gråa tyg som fanns i ärmarna. Men det blev inte alls som jag ville ha det. Men hur ville jag ha det?

Tiden går och jag började nu får några månader sedan åter igen tänka på hur jag ska göra plagget mer intressant att använda. Jag gillar den så mycket att jag vill bära den. Bara jag kunde komma på hur jag skulle göra den bättre. 

Efter att ha gått genom plagget insåg jag att de blå kilarna skulle bort. Ärmarna var även tvungna att justeras hur det sitter i armhålan samt rund handleden. Brickbandet i nederkant rök också. Med hjälp av min fästman formade vi en ny lång kil i grönt tyg på vardera sida som fungerar både som kil till ärmen för att få vidd i sidorna.

Jag placerade även ett grön-blå-grått tyg av samma tyg som redan fanns i ärmar och framkant runt halsen. Här hade jag dock för lite av det tyg för att räcka som foder runt halsen. Dessutom var det för smalt för att inte gå att vika in kanten mellan foder och yttertyget. Detta löste jag med att sätta fast ett blått tyg som foder och kantväva ihop dessa två tyglager med varandra i ytterkanten.

Jag hade dock aldrig kantvävt ett plagg förut utan bara sidorna på påsar. Detta medförde att jag inte var beredd på vart själva bandet hamnade. Bandet hamnade på insidan och inslaget som även fungerar som fästning av bandet löper som en kastning runt yttertygets råa kant.

Insidan av halslinningen.

 

Förhoppningsvis kommer det fungera bra då kanten är kraftigare nu än den skulle ha varit om jag bara hade kastat den. Men jag är lite orolig att delar av trådarna i yttertyget kommer börja leta sig ut mellan stygnen.

Nu har jag ett fungerade plagg. Det som fattas är knäppning. Även eventuellt mer dekoration i form av brickband. Knäppningen är något jag har funderat en hel del på. Jag har testat att bara ha en tvåflikigt spänne i fram, men jag trivs inte alls med det. Jag skulle kunna sätta tillbaka de hyskor jag hade tidigare på plagget. Även köra med ett brickband i midjan. Dessa två alternativ skulle fungera till ett lajv och jag skulle kunna känna mig nöjd med det. Där emot lutar jag mer åt att göra som på rusiska kaftaner med brickband och små runda knappar. Detta främst för jag tycker det är snyggast. Oavsett vill jag ha mer drickband på plagget. Den kräver mycket dekor känner jag. Men jag har inte garn i rätt tjocklek med matchande färger som jag tycker skulle passa bra till plagget för att komma igång med det nu. Så detta får bli avslutningen på del ett. Fortsättning följer.....

Applicera ett döskallemotiv från ett linne till ett annat.

För många år sedan gjorde min kära bror Jörgen "Fundix" Fundin en fantastisk blinkade döskalle. Jag ville så ha den på ett plagg att jag målade den på ett vitt linne. Dock passade det inte så bra på den så jag använder sällan det plagget. Men i dag tog jag mod till mig och klippte ut kraniet och satte den på ett svart linne. 

Jag valde att sätta motivet på ena sidan magen för att den ska kunna ses i sin helhet. Något den inte kan göras om den sitter mitt på bröstkorgen. Mitt på magen hade sett konstigt ut också. Jag är mycket nöjd med resultatet och ser fram emot att bära den!

Blå-gul-vitt brickband.

För ett bra tag sedan började jag göra ett brickband till min fästmans vendeltida kaftan. Det är det bredaste brickband jag någonsin gjort. Mönstret är ett enkelt fiskben där mönstret är gult på blå bakgrund med vita kanter. 

Det tog mig en evighet att göra detta band. Mycket kom i vägen och orken fast inte alltid där. Men till slut blev den klar.

Att göra något aktivt till någon annan är svårt för mig. Prestationskraven jag ställer på mig själv blir extremt höga. Även om han inte ställer dem på mig så har jag dem mot mig själv. Nu blev den rätt bra. Inte helt nöjd, men sen väver jag inte så ofta så det är bra jobbat av den anledningen. Den kommer bli så fin på kaftanen och jag ser fram emot när han kommer bära den.

Detta band har jag av någon outgrundlig anledning inte fotat så mycket. Lite synd då jag gillar processbilder.

Gör en ryggsäck rymligare

Under en längre tid har jag velat ha en ryggsäck som sväljer mer än den 35l som jag har. Problemet med min rygga är att den har för många fack i sig som tar utrymme från varandra. Efter att ha haft tankar på att köpa en annan väska eller rent av sy en helt på egen hand kom jag fram till att göra om den jag redan har.

Det jag har gjort är att klippa bort väggen mellan de två större facken. Där efter märkte jag att det fanns en vägg mellan det mittersta facket och det mindre facket framför den. Denna vägg snodde en hel del plats så jag klippte bort den. Jag hade idéer på att sy om väskan i bak då den bakre dragkedjan blev bara för datafacket. Men har än så länge släppt det.

Mellanväggen mellan det två stora facken hade en ficka med dragkedja på sig. Den har jag tagit nu och använder som förvaring för mina påsar för frukt och grönt när jag handlar. Kanske så syr jag fast den någonstans senare.

Min väska är mycket mer rymlig nu. Jag har nu ett stort fack med två dragkedjor som jag kan välja mellan beroende på om jag vill komma åt datafacket i bak eller direkt tillgång till det stora utrymmet. Jag ser fram emot att börja använda väskan och se hur den beter sig.